Paulo Coelho - Alef

Det finns många tankar om Coelho, jag har själv läst huvuddelen av hans böcker. De har alla tilltalat mig mer eller mindre, men alltid stimulerande och tänkvärd läsning. Av de böcker jag läst är det fortfarande Alkemisten och Pilgrimsresan som sticker ut. De har etsat sig fast i minnet. Jag kan väl redan nu säga att Alef nog också kommer finnas kvar i minnet. Kanske beror det på att huvuddelen av handlingen utspelar sig under en resa på Transibiriska järnvägen (Moskva - Vladivostok). En resa som jag också hade planer på att göra i mitten av 80-talet, men var för sent ute. Det var fullbokat så det blev flyg till Japan med ett antal dagars vistelse där och sedan via Hong-Kong in i södra Kina, en månads backpacking. Det var också en upplevelse för livet, men nog om det åter till boken.

Coelho upplever sig ha stagnerat och på något sätt kört fast. Hans ständige mentor och lärare J uppmanar då honom att resa för att på så sätt komma tillbaka till nuet igen. Coelho börjar fylla sin kalender med resor till en mängd orter i Europa, men i samband med denna planering får han också infallet att åka Transibiriska järnvägen.

Alef är bl.a. första bokstaven i det hebreiska alfabetet, men för Coelho är det en punkt i universum som innehåller alla andra punkter allt från nuet till saker man upplevt i ett eller flera av sina tidigare liv. Man kan nå detta Alef på olika sätt, Coelho har sitt. Även om man inte tror på det så är det en kittlande tanke som Coelho behärska till fulländning i sin skrivkonst.

På resan träffar Coelho en 21 årig kvinna Hilal som är ett musikaliskt underbarn. Hon har upplevt en del traumatiska saker under sin uppväxt som hon vill bli fri från och samtidigt har hon och Coelho träffats i ett tidigare liv. Det är bl.a. här Alef kommer in. De spänningar som finns mellan dem och även kärlek går genom hela boken, de inre känslorna hos Coelho böljar fram och tillbaka.

Vad var då den största behållningen för mig av att läsa boken. Som alltid är det de filosofiska resonemangen som förs i tågkupén men även vid övernattningarna i städerna längs järnvägen. Här finns tanken på att varje ögonblick erbjuder oändliga möjligheter under förutsättning att man inte stagnerat och bara försöker hålla fast vid det man har. Människan är en social varelse och vi måste våga ta hjälp av andra. Ibland släppa taget och göra precis det man vill och bortse från riskerna. Det är i alla stycken en livsbejakande bok.

Jag kollade redan i samband med läsningen vilken information det fanns på nätet om Transibiriska järnvägen. Det var ju en resa som aldrig blev av, men det går som sagt nya tåg. Än är det inte för sent även om det inte blir i år. Jag tror faktiskt att bästa perioden att resa är under månaderna april och maj. Så vi får se vad som händer 2016.

Over and out

Mr T