Det finns ett flertal författare vars böcker jag någon gång har tänkt läsa och en av alla dessa är Märta Tikkanen. Istället för att inleda med att läsa någon av hennes mest uppmärksammade böcker valde jag den senaste ”Emma & Uno”.
Genom åren har jag naturligtvis läst en hel del recensioner och artiklar om henne och hennes böcker. Uppfattat att hon hela tiden varit mitt i samtiden och ofta skildrat det komplicerade samlivet mellan man och kvinna. I detta samspelet har hon fokuserat på kvinnan och hennes utsatthet, men oaktat det har det handlat om starka kvinnor.
I denna roman handlar det inte om samtiden, här skildrar hon istället sin mormor Emma och morfar Uno Stadius. Emma fostrade sex barn som alla som jag tolkat det lyckats i livet, det blev hennes lott. Morfadern Uno var en finländsk folkbildare och nykteristivrare vars eftermäle är att han bland annat var en av grundarna till Brunnsviks Folkhögskola i Sverige 1906.
Om man lyfter detta till nutid så kan man säga att Uno representerar nutidens frånvarande fäder som fokuserar på arbete och karriär. Han var dåtidens ”Duracellkanin” som brann för folkbildningen. En fritänkare som inte alltid passade in, man kan säga att han nog var före sin tid och inte helt politiskt korrekt.
Märta Tikkanens mormor Emma fick ta hela ansvaret för barnen och i stort sett försörja dem på egen hand. Uno bidrog bara med smulor och enkla presenter vid födelsedagar och julfirandet. Emma valde till slut att skilja sig från Uno (1913) och levde som jag tolkat det utan manligt sällskap intill sin död. Vad gäller Uno vet man inte, det får man ingen riktig klarhet om i boken.
Märta har läst brevkonversationer mellan Emma och Uno vilket romanen till stor del bygger på. Vid ett tillfälle skrev han ”Har inte tid med privattjafs före midsommar”. Han hade viktigare saker att styra och ställa med än att vara den närvarande familjefadern, något som han aldrig var. Det gick ibland år mellan besöken i hemmet.
Romanens undertitel är ”visst var det kärlek”. Med nutida mått kan i alla fall jag inte finna någon kärlek i denna berättelse, kanske skall man istället se till tidsandan. Finland var mer eller mindre en lydstat till Ryssland, första världskriget utbröt, inbördeskrig och självständighet. Det var en förändringens tid i vårt grannland.
Vad jag ser är en kvinna som kämpar för att få ihop tillvaron trots denna frånvarande man, känns det igen i vår nutid – eller? Historien upprepar sig även i nutid i en eller annan form.
Jag gillar historiska romaner och benämner detta som en historisk dokumentärroman. Kommer osökt att tänka på Per Anders Fogelströms ”Stadserie” och Emelie som tar ansvaret för sin broder uppväxt efter moderns död och även efter detta hela tiden hjälper till och uppoffrar sig in i det sista för den efterkommande generationen.
Efter att ha läst denna roman som minst av allt är någon ”måbra” skildring känner jag att det skall bli intressant att läsa någon av hennes s.k. samtidskildringar. Denna roman tycker jag dock visar på hur nyttigt det är att titta i backspegeln och jämföra hur det ser ut i nutiden, klart läsvärd, men jag undrar om de som verkligen borde läsa och reflektera kring den, läser den.
Over and out
Mr T
