Vad skall man säga om denna bok, när jag skriver detta har jag precis läst inledningen på tredje boken Änglahuset.
Jag skulle vilja påstå att Kerstin Ekmans fiktiva berättelse om Katrineholms utveckling växer. Tora är huvudpersonen i denna bok. Hon har köpt Café Cosmopolite, för mig är det förknippat med Imperiets dystopiska låt som faktiskt fortfarande berör. Men boken skrevs före låten, under perioden 1974-1983. I Katrineholm fanns inget sådant kafé men däremot Café d'Angleterre (Engelska Kaféet). Detta kafé är förebilden för Toras kafé i romanen Springkällan, byggnaden uppfördes 1908 och revs 1965.
Lite mer historik kring själva titeln, i Katrineholm har mindre park i centrum kallats Springkällan, men som jag uppfattat det är förebilden den park som låg ovanför Pingstkyrkan. Nog om det även om jag ibland tycker det är intressant att försöka hitta lite bakgrundsfakta till vissa romaner jag läser.
Tora blev ju änka med två pojkar. Dessa har dock inte så stor plats i berättelsen utan det är kvinnorna. Framförallt är det Frida och hennes dotter Ingrid som ligger i fokus. Men även andra kvinnor i staden som bistår varandra under storstrejker och första världskriget.
Fridas dotter Ingrid är också en person som får ganska stort utrymme i denna berättelse, hon tjänar som piga hos olika "bättre" bemedlade herrskap och änkor. Kerstin Ekman beskriver på ett levande sätt hur livet som piga kan se ute.
Jag tycker mig märka att ju mer historien närmar sig nutid blir den bättre, sannolikt beror det på att såväl källorna där kunskapen hämtas från ligger närmare vår och Kerstin Ekmans tid. Farmodern bodde ju för övrigt i Änglahuset på Drottninggatan i Katrineholm, så jag antar ett en hel del inspiration kommit från hennes berättelser om livet i staden i början på 1900-talet. Änglahuset revs förövrigt 1956.
Som jag sa berättelsen växer, det är små vardagssaker som avhandlas, men det ger en känsla för tidsandan.
Over and out
Mr T
Läste på kultursidan i Norrbottens Kuriren [20141229] för ett antal veckor sedan en liten intressant artikel om detta med manligt och kvinnligt läsande. Rubriken var "Män är oftast homotextuella - kvinnor är bitextuella".
I artikeln beskrivs en tes som drivs av genusvetare och feministiskt orienterade litteratur och teatervetare, det är i det sammanhanget som ordet homotextuell används.
Det hävdas att män läser böcker skrivna av män. Läser de någon gång en bok skriven av en kvinna tappar de snabbt intresset. Kvinnor däremot tar del av både kvinnliga och manliga erfarenheter och kan sätta sig in i dem.
Jag är ju en person som alltid läst böcker och var nog mer homotextuell (monotextuell) i ungdomen och en bit upp i vuxen ålder. Har fört lite statistik med egna små kommentarer i ett excelregister sedan drygt 10 år. Efter att ha läst denna artikel gjorde jag en egen liten personlig research och fann att jag till dags dato läst 222 manliga och 77 kvinnliga författare.
Känner inte riktigt igen mig i det att jag som man snabbt tappar intresset snarare känns det väl för mig som om att det kvinnliga perspektivet berikar och gör det hela mer intressant. Möjligen kanske jag skulle tappa intresset om jag läste en bok av en kvinna och hon skrev som en man eller för män. Men kan inte komma på något sådant exempel.
Några böcker som verkligen berört mig de senaste åren är just av kvinnliga författare, några exempel:
- Susan Abulhawa - Morgon i Jenin (mycket stark berättelse som jag hela tiden har med mig när jag läser om Israel-Palestinakonflikten)
- Louise Boije af Gennäs - Högre än alla himlar och Blå koral (Träffande nutidsskildring som både handlar om relationer och hur omvärldshändelser påverkar individens tankar)
- Felicia Feldt - Felicia försvann (Anna Wahlgrens dotters uppgörelse med sin uppväxt, skriven på ett annorlunda sätt som tilltalar mig, jag både tror och berörs av hennes berättelse)
- Muriel Barbery - Igelkottens elegans (Kändes som ett litet mästerverk, väcker många tankar och funderingar)
- Maria-Pia Boëthius - Mediatan en oroman (En uppgörelse med massmedierna, men även med könsrollerna…värd att läsa flera gånger)
Fyller ju egentligen ingen funktion att räkna upp några fler eftersom jag tror att jag väljer böcker utifrån vad jag är intresserad av att läsa och då spelar det ingen roll om det är en kvinnlig eller manlig författare.
Jag uppskattar ofta någon form av socialrealism, regional eller historisk förankring och utifrån detta har jag nog valt böcker som passar mig. Men hade varit intressant höra om det är någon annan som funderat kring detta med att vara homotextuell eller bitextuell.
Over and out
Mr T
Kerstin Ekman är ingen ny bekantskap för mig har för snart 10 år sedan läst Sista rompan, Guds barmhärtighet, Skraplotter och Dödsklockan. Faktiskt även Häxringar tidigare också, men har nu bestämt mig för att läsa hela romansviten "Kvinnorna och staden".
Precis som i flera av hennes andra böcker är det kvinnor och deras vardagsslit som står centrum. I denna första del börjar staden Katrineholm växa fram i skiftet 1800/1900-tal.
Efter att precis läst Per Wästbergs kärlekstrilogi som är rätt överlastad språkmässigt så är det befriande att läsa Ekmans som det kan tyckas enklare text. Det är dock en konst att kunna skriva på detta sätt, utan att göra det simpelt finns en lagom blandning dialektala uttryck. Detta gör att man liksom kan känna dofter, knarrande golv i hyresrummet, vedspisen med lyshålet.
Det är bara drygt hundra år sedan men historien berör fortfarande. Skammen hos ogifta kvinnor med barn. Osökt kommer i alla fall jag tänka på barnboksförfattaren Astrid Lindgren som lämnade bort sin förstfödde son just av den anledningen. Staden börjar växa, agitatorer för arbetarrörelsen sprider sina tidskrifter, vi ser de små tidiga tecknen på landsbygden börjar halka efter.
Eftersom Ekman är rätt subtil och inte direkt djupdyker i detaljbeskrivningar av miljöer kan det nog för vissa nutida läsare vara svårt leva sig in i den verklighet hon skildrar. Har man dock själv i barndomen varit hos någon far och morförälder som kanske bara hade elektriciteten som modernitet i sin bostad blir det naturligtvis enklare att för sitt inre måla upp bilderna av det tidiga Katrineholm.
Finns dock några en förhållandevis nyansrika sekvenser i boken där huvudpersonen Tora städar ur i mormoderns soldattorp, beskrivningen av slitet vid bakugnen i en dragig källarlokal eller bara en sån sak som beskrivningen av olika personers skodon och fötter. Men det är framförallt personporträtten och deras personliga tankar som är styrkan i hennes roman.
Baksidestexten på boken avslutas med följande mening vilken jag bara kan instämma i - "I Häxringar, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus skildras deras liv med humor, sakkunskap och stor inlevelse".
Redan påbörjat läsningen av Springkällan så nu vet ni att läsningen i januari 2014 går i Kerstin Ekmans tecken.
Häxringar utgavs första gången 1974 den bok jag precis läst är nyutgåvan från 2010.
Over and out
Mr T
