Ännu en av
dessa romaner som jag bara som av en händelse finner i en hylla på
Stadsbiblioteket i Boden. Omslagsbilden gjorde att jag tvekade lite först men
efter att ha läst baksidestexten och sett att det handlar om en franskalgerisk
familj som driver ett hotell på franska rivieran så lånade jag boken.
Fascineras av böcker som inte bara beskriver den europeiska kulturen utan också rör sig i gränslandet mot något annat. Läste tidigare i år en bok av Marguerite Duras där handlingen utspelade sig i det som då kallades Indokina. I Claire Messuds bok skildras tonårsflickans Sagesses uppväxt i skiftet åttiotal och nittiotal på franska rivieran där hennes farfar driver hotell Bellevue.
Sagesses mamma föddes i Amerika och pappan växte upp i franska Algeriet vilket han tvingades lämna på grund av frigörelseprocessen från kolonialväldet tidigt 1960-tal. Jag skulle vilja påstå att Sagesse växer upp i en dysfunktionell familj där patriarken och överhuvudet farfadern Jacques LaBasse som först flydde från Alger och grundade hotellet är den som sätter agendan hur livet skall levas.
I grunden är detta en historia om exilen, finns säkert flera likartade berättelser som både blivit skrivna och kanske aldrig blivit det om familjer som på grund av kolonialväldets upphörande tvingats återvända hem. Familjer som blivit någon form av ”outsiders” eftersom dom representerar en period av landets historia vilken man helst vill glömma, framförallt de delar som fick ett tämligen blodigt avslut.
Huvuddelen av romanen kretsar kring Sagesse och hur hon upplever livet. Relationen till skolkamraterna, föräldrarna och farföräldrarna. I vissa stycken är det en ungdomsroman om hur svårt det kan vara i brytningstiden mellan barn och vuxen.
Men Claire Messud har fångat så mycket mer hon lyckas växla mellan dåtid och nutid. Hon skildrar Sagesses upplevelser och tankar men även fadern Alexandre som försöker uppnå nån form av position i familjeimperiet samtidigt som han drömmer om tiden i Alger som för honom framstår som den lyckligaste tiden i hans liv.
För mig känns detta som en stor roman som rymmer både en stark personlig berättelse men även allmän historia som ger ett perspektiv på ett historiskt skifte där de vanliga människorna tvingas lämna sin harmoniska koloniala tillvaron. Messud har även vävt in starka familjetragedier som omfattar ett handikappat barn, farfaderns fängelsevistelse samt fadern Alexandres självmord och hur det påverkar tillvaron.
Det är en roman som hos mig väcker många tankar och ger en förståelse kring hur livet kan vara för den vanliga människan i en brytningstid mellan gammalt och nytt. Jag skulle vilja påstå att detta inte är någon dussinroman, den lämnar i alla fall inte mig opåverkad.
Sätter punkt nu även om jag skulle kunna skriva mycket mera, för mig var det en berikande läsupplevelse som jag inte hade velat var utan.
Fascineras av böcker som inte bara beskriver den europeiska kulturen utan också rör sig i gränslandet mot något annat. Läste tidigare i år en bok av Marguerite Duras där handlingen utspelade sig i det som då kallades Indokina. I Claire Messuds bok skildras tonårsflickans Sagesses uppväxt i skiftet åttiotal och nittiotal på franska rivieran där hennes farfar driver hotell Bellevue.
Sagesses mamma föddes i Amerika och pappan växte upp i franska Algeriet vilket han tvingades lämna på grund av frigörelseprocessen från kolonialväldet tidigt 1960-tal. Jag skulle vilja påstå att Sagesse växer upp i en dysfunktionell familj där patriarken och överhuvudet farfadern Jacques LaBasse som först flydde från Alger och grundade hotellet är den som sätter agendan hur livet skall levas.
I grunden är detta en historia om exilen, finns säkert flera likartade berättelser som både blivit skrivna och kanske aldrig blivit det om familjer som på grund av kolonialväldets upphörande tvingats återvända hem. Familjer som blivit någon form av ”outsiders” eftersom dom representerar en period av landets historia vilken man helst vill glömma, framförallt de delar som fick ett tämligen blodigt avslut.
Huvuddelen av romanen kretsar kring Sagesse och hur hon upplever livet. Relationen till skolkamraterna, föräldrarna och farföräldrarna. I vissa stycken är det en ungdomsroman om hur svårt det kan vara i brytningstiden mellan barn och vuxen.
Men Claire Messud har fångat så mycket mer hon lyckas växla mellan dåtid och nutid. Hon skildrar Sagesses upplevelser och tankar men även fadern Alexandre som försöker uppnå nån form av position i familjeimperiet samtidigt som han drömmer om tiden i Alger som för honom framstår som den lyckligaste tiden i hans liv.
För mig känns detta som en stor roman som rymmer både en stark personlig berättelse men även allmän historia som ger ett perspektiv på ett historiskt skifte där de vanliga människorna tvingas lämna sin harmoniska koloniala tillvaron. Messud har även vävt in starka familjetragedier som omfattar ett handikappat barn, farfaderns fängelsevistelse samt fadern Alexandres självmord och hur det påverkar tillvaron.
Det är en roman som hos mig väcker många tankar och ger en förståelse kring hur livet kan vara för den vanliga människan i en brytningstid mellan gammalt och nytt. Jag skulle vilja påstå att detta inte är någon dussinroman, den lämnar i alla fall inte mig opåverkad.
Sätter punkt nu även om jag skulle kunna skriva mycket mera, för mig var det en berikande läsupplevelse som jag inte hade velat var utan.
Over and out
Mr T
