Så har jag då även läst den tredje boken i Erik Eriksson romanserie ”Sagan om vår nya tid”. Denna del handlar om Johan Steiners liv och upplevelser under perioden 1965-1968.
Trots sitt enkla språk lyckas Eriksson fånga tidsandan och även problematisera huvudpersonen Johan som fortfarande inte riktigt verkar ha kommit till självinsikt om sig själv och varför han reagerar som han gör i olika situationer.
Jag gick i lågstadiet under dessa år så uppfattade nog inte världen så mörk som den var under denna tid, även om förstås det första ”tv-kriget” flimrade förbi i nyhetssändningarna. Eriksson skildrar kortfattat även den avbrutna Pragvåren i Tjeckoslovakien, militärjuntan i Grekland, kravallerna i samband med OS i Mexico City, studentupproret i Paris och även den lite mer beskedliga kårhusockupationen i Stockholm.
Johan arbetar nu i Klarakvarteren som notisredigerare på Aftonbladet, en sjudande miljö med verksamhet pågående dygnet runt. En stimulerande arbetsplats som samtidigt var fylld av cigarettrök, nikotinet flödar i berättelsen och inte bara på arbetsplatsen utan i princip vid alla möten med människor och även i ensamheten.
Som en av få västerländska reportrar tar Johan på sig uppdraget att åka till Nordvietnam med Hanoi som bas. Johan fotograferar och beskriver det han ser och upplever. I detta arbete kan man ana lite av bortträngningsmekanismen hos honom, där hans observerande och räknande av dödsoffer är ett sätt att inte bli alltför berörd. Han har dock en vän i hotellstäderskan Thi som omkommer i en bombräd. Här bli Johan lite mer personlig och reflekterande något som får honom att tänka alltmer på sin ungdomskärlek Helena.
Jag hade förväntat mig lite mer skildring av posttraumatisk stress hos Johan efter hemkomsten. Men han begraver sig i arbete på tidningen och hjälp åt en amerikansk desertör som däremot visar dessa symtom.
Mitt i allt omvälvande som sker finns hela tiden Helena i tankarna. Det är dagliga telefonsamtal, allt mer hemlighållna möten med henne intill dess situationen blir ohållbar och en brytning sker. Helena vill rädda sitt äktenskap framförallt med hänsyn till barnen. Känslan är att detta bara kommer att vara något temporärt, eftersom deras band till varandra är mycket starka och de finns även fortsättningsvis i varandras tankar. Johan är återigen på väg till Hanoi inför julen 1968, kanske att det är ett sätt att fly in i arbetet även om det inte är uttalat i boken.
Boken avslutas nästan med en cliffhanger. Det är för kort tid för Johan att fördjupa sig i detta inför avresan till Vietnam. Slutkapitlen innehåller delar som kan vara en bakgrund till IB-affären, med registrering och bevakning av vänsteraktivister. Kanske kommer detta skildras i en eventuellt fjärde bok i serien. Relationen till Helena kommer säkert tas upp igen och även Sveriges bistånd till Vietnam i form Bai bang projektet. Men om detta vet vi ännu inget, får istället se fram emot en eventuell uppföljare.
Finns viss kritik mot att Erik Eriksson är lite generaliserande i vissa skildringar av utvecklingen och inte fördjupar persongalleriet. Jag kan ha visst överseende med det eftersom den ändå finns någon form av medmänskligt budskap i boken. Som komplement till övrig litteratur om denna tid fyller Erikssons uttryckssätt väl sin plats.
Over and out
Mr T
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar