Återigen en ny bekantskap för mig. Jag skulle nog inte kunna bli en bra recensent eftersom jag inte är nog kritisk. Tycker det mesta jag läser är bra. Varför skriver jag nu så. Läst en del annat om Elisabeths bok och ser att en del finner en hel del att kritisera.
För mig som sen femtiotalist och historieintresserad finner jag hennes berättelse med två parallellhistorier om två unga flickor givande. Båda handlar på något sätt om problematiken kring att vara ung, finna sin identitet och även det främlingsskap man kan uppleva under uppväxten.
Den ena berättelsen handlar om Hild som växer upp i det expanderade Stockholms förorter under 50-60-talet. Föräldrarnas framtidsoptimism, byte av bostäder till det nya moderna. Förväntningarna som föräldrarna har på sin dotter och hennes egen vilja att göra något annat.
Romanen är en växelsång mellan Hilds upplevelser och den om Mala som lever i en annan tid, reformationstidens Sverige. Hennes far blir mördad och hon lämnar Stockholm för att komma åter till sina rötter i Hälsingland vilket var faderns hemtrakter.
Det som skiljer dom två historierna åt är att Hild skildras under hela hennes uppväxt medan Malas bara är under några veckor då hon vandrar norrut och kommer åter till sina rötter.
Båda historierna skildrar på något sätt den unga kvinnans utsatthet. För Hild handlar det om en synnerligen obehagligt beskriven våldtäkt och även omgivningens likgiltighet. Det anses på något sätt självförvållat. I Malas fall rör det sig mera om de risker som finns i att vandra i ett Sverige som fortfarande beboddes av rövare och annat löst folk.
Hild och Mala är fyllda av livsmod och en förmåga att finna sin egen rätta väg. I Hilds fall får man fundera själv hur det går och i Malas är i alla fall min tolkning att hon hittade hem.
Om jag skall gradera de två berättelserna så är en om Hild den som griper mest tag i mig. Kanske är det någon form av igenkännande, eftersom det är en i vissa stycken detaljrik beskrivning av hur det var att växa upp under 50 och 60-talet. Hög igenkänningsfaktor med andra ord.
Historien om Mala blir på detta sätt mer fragmentarisk om än lite av en naturskildring av hur det kunde vara att vandra i dåtidens Sverige.
Jag uppskattade läsningen, men det är nästan så att Hild och Mala hade varit värd var sin bok. Om man skall tala matlagningsspråk så gifter sig inte de två historierna utan dom känns för mig som två parallellberättelser. Beröringspunkterna är väl just den utsatthet som finns i ungdomsåren. Vilket på något sätt är en evigt återkommande fråga.
Over and out
Mr T
I höst 9 november kommer det vara 26 år sedan Berlinmuren föll, för mig känns det som igår. Inser att fader Chronos urverk tickar på när man läser en sådan här bok. Det var trots allt en mycket omvälvande händelse som på nått sätt var slutet på det kalla kriget.
Bokens författare Maxim Leo är 19 år då muren faller. Ett land försvinner bokstavligen från kartorna. Dags återigen för kartritarna och jordglobsmakarna att agera. Maxim och hans flickvän Christine är mitt i en folkmassa som sakta förflyttar sig mot Checkpoint Charlie.
Östtyskland var före 1989 ett land som många av oss associerade med kontroll och förbud, gränsen mellan Öst och Västberlin var grå betong och taggtråd. Checkpoint Charlie var en central punkt i många spionromaner.
Jag har läst att en del jämför "Röd kärlek" och Maxims östyska vardagsdramatik med tv-serien Weissensee. Tyvärr missat den, men får väl bli nått att ta igen senare i vintermörkret.
Maxim har om man förenklar det egentligen genomfört klassisk släktforskning för att få en förklaring till varför han blivit den han är. Vad han har skapat är en blandning av socialrealism och modern politisk historia som både berör och förklarar en del skeenden i det forna DDR.
Titeln "Röd kärlek" är dubbelbottnad. Det handlar om Maxims föräldrars kärlek, men som jag tolkar det är det nog mera kärleken till drömmen om det utopiska samhället, den goda staten, den antifascistiska staten.
Maxims pappa är en konstnärssjäl som är rebellisk men samtidigt håller sig inom ramarna för vad som är tillåtet. Mamman Anne är mer trogen staten och i alla fall inledningsvis partimedlem. Jag kanske inte skall avslöja slutet, men föräldrarna reagerar helt olika på upplösningen av DDR och bildandet av det nya enade moderna Tyskland.
Men i sin iver att finna och förstå sina rötter skildras även mor och far generationerna. Morfadern Gerhard, motståndsman och hjälte under andra världskriget. Han hade sin storhetstid i Frankrike där han var en aktiv medlem i motståndsrörelsen.
Farfadern Werner vurmade för nazismen under dess glansdagar, men anammade lika mycket den nya socialistiska eran i DDR. Sannolikt en person som kännetecknar de flesta av normalbefolkningen som inte engagerar sig i den rena ideologien utan bara följer med strömmen.
Maxim har förmånen att växa upp i en förhållandevis skyddad tillvaro i öst med föräldrar som är intellektuella och en morfar som är lite av en hjälte. Något som säkert till vissa delar skyddar familjen då Stasi granskar deras förehavanden.
I öst fanns nog hos många drömmen det goda samhället som tog hand om medborgarna, sedan blev det så fel. En kontrollstat, kanske en konsekvens av nazityskland. Men för Maxim och hans föräldrar var det ändå hemmet eller staten där dom kände sig hemma. Befrielsen var välkommen, däremot kanske man inte riktigt kände att konsumismen var det man eftersträvade. Nu har det gått ett kvarts sekel så det mesta är väl överspelat, men de första åren var sannolikt inte emotionellt lättöverkomliga för många av de forna DDR-medborgarna.
Sammanfattningsvis är det är mycket läsvärd roman för få förståelse för vår nutidshistoria på ett mer personligt plan.
Over and out
Mr T
