Dryga tre veckor har gått av läsning innan det varit dags släcka sänglampan. Känner igen mig från läsningen av Buddenbrooks för några år sedan, man sugs liksom in i historien. Manns sätt att skriva tilltalar mig, i denna roman händer det inte så mycket, men upplever den ändå lika kittlande som en thriller. Kanske är det för att jag gillar debatter och samtal där man prövar sina åsikter mot varandra.
För det är ju vad det handlar om i denna bok, att Hans Castorp placerats på ett sanatorium för ramberättelsen är förvisso intressant. Den största behållningen är dock just de ständiga diskussionerna med och mellan läromästarna Settimbrini och Naptha.
Ellen Matsson har skrivit ett intressant efterord där dessa två herrar beskrivs som romanens motsatspar. "Förnuft-öde, klassicism-medeltid, vetenskap-tro, frihet-lydnad, livsbejakelse-askes, dag-natt, framstegsoptimism-reaktion".
De ibland rätt hetsiga samtalen mellan dessa motsatspar formar den mottaglige Hans Castorp, det blir som en sju år lång bildningsresa och inte de tre veckor han från början planerat stanna innan han skulle påbörja sitt yrkesliv efter besöket hos sin tuberkulossjuka kusin.
Hade önskat att man fått följa Hans Castorp ute i livet efter vistelsen på sanatoriet Berghof, men första världskriget bryter ut och historien får ett rätt abrupt slut. Det är i år precis hundra år sedan det började. Mann lyckas på ett fåtal sidor skildra detta krigs grymhet som vår romanfigur slukas upp i, om han överlever och vad som händer sedan får vi aldrig veta.
Det har skrivits hyllmetrar om denna bok, så jag väljer att stanna här. Vill bara avsluta med att säga att den berett mig stort nöje, nästan önskat att den inte skulle ta slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar