Bodil Malmsten - Sista boken från Finistère

Läste de sista delarna idag, så efter att ha skrivit dessa rader är jag ikapp med mina tanker kring mitt bokläsande.

Först en allmän reflektion, Bodil Malmsten tillhör den kategori författare som jag liksom hör rösten av inombords samtidigt som jag läser. Finns några till i den klassen och det är Torgny Lindgren, SLAS, Bengt Pohjanen och Per Olov Enquist. Det är i alla fall de jag så här direkt tänker på. Detta påverkar även läsandet, jag faller liksom in i författarens sätt eller i alla fall hur jag tänker mig att texten läses upp.

Bara detta gör läsningen av Bodils bok till något extra. Tänkte försöka hålla mig kort. Boken blir som en sorgesång över att lämna något man älskar, kan vara en plats som i hennes fall. För mig är det stor behållning att läsa över hur hon reflekterar kring stort och smått. Varför hon lämnar Finistère för en lägenhet i Nantes känns lite oklart, är det bara stundens ingivelse eller något annat. Men våndan av att lämna det invanda och någonting kärt fångar hon på pricken.

Sorgesången slutar ändå på något sätt i dur för flytten till den fuskrenoverade lägenheten i Nantes ger en annan frihet, inte denna kamp mot mullvadarna, skadeinsekterna eller det allmänna kraven på en husägare att hålla efter sin fastighet. Kanske var det positivt trots allt, jag får en känsla av det.

Vill avsluta med en typiskt Malmstens formulering som återkommer både i början och slutet på boken. Det är nått värt att fundera kring. "Haven andas - tidvatten in, tidvatten ut". En underbar formulering.


Over and out

Mr T