Anna Jörgensdotter - Bergets döttrar

Som vanligt handlar det jag skriver om, inte om dagsfärska böcker men om böcker som jag anser inte bara ha ett värde för stunden. Har under ett antal kvällar haft Anna Jörgensdotters bok ”Bergets döttrar” som kvällsläsning vid sänggåendet. Anna är född 1973 i Sandviken och hon har valt att skriva nått så ovanligt som en kollektivroman, är inte många som väljer det formatet numera och i synnerhet inte författare i hennes generation.

Hon har valt att skildra tre systrar och två bröders livsöden i Sandviken under perioden 1938-1958. Jag imponerades redan efter ett antal sidor av hur väl hon lyckats fånga tidsandan och levandegöra personporträtten av de olika syskonen. För att lyckas med detta på ett så livfullt sätt måste prosaskrivandet ha föregåtts av en hel del research i form av samtal med de som var med och minns denna omvälvande tid under andra världskriget och det expansiva 50-talet.

Men främst av allt upplever jag det som en berättelse om ett antal kvinnoöden där det trots att man kan skönja en ny modernare tidsanda, så cementeras kvinnorollen i brukssamhällsmiljön tidigt hamnar i likartade hjulspår som närmast föregående generationers.

Genom hela romanen växlar perspektivet och berättelsen mellan de olika syskonen, ingen person blir huvudperson utan alla skildrade utifrån de rådande förhållanden i dess samtid. Romanen sammanhålls på detta sätt och dess ingående persongalleri lever sitt liv i densamma på sina egna villkor.

 

Anna har själv sagt så här i en intervju gjord i Dagens Nyheter publicerad 5/9 2009, i den intervjun benämner man henne även som Sandvikens Tolstoj vilket inte är ett dåligt epitet för en modern författare.

– Jag skriver väldigt ingående om mina karaktärer innan jag börjar. Gör ett slags profil av varje enskild individ. Var de kommer ifrån och vilka vägar jag vill att de ska gå i min berättelse. Jag vill känna dem väldigt väldigt väl, och då uppstår den här komplexiteten av sig själv.

– Jag ville att den här romanen skulle ligga nära livet så mycket som möjligt. Att det ska vara ganska oförutsägbart vad som händer.

Avslutar mitt inlägg med en passage i boken som kanske inte är representativ för personporträtten, men däremot tidsandan. Edwin i boken är en av de första i samhället som skaffat TV och man ser bl.a. fram emot sändningarna från fotbolls-VM 1958. Emilias man Hugo reflekterar lite kring moderniteterna.

”Hugo betraktar apparaten genom smala ögonspringor. Han är väl den som hade kunnat fnysa om han var av den fnysande sorten, men, liksom Carl, är han inställd på fotbolls-VM och vilka möjligheter denna tingest då för med sig. Han är alls ingen reaktionär. Hugo och Emilia var först med telefon, och modern lägenhet (med elspis). Men han tycker framtiden kommer för fort. Han är inte säker på att det gynnar den kollektiva andan med dessa, som han menar, separerande tingestar; vad han har förstått så sugs människor in i den där blanka rutan och kommer svårligen ut. En radioapparat är inte lika centraliserad, den kan, likt en grammofon, pågå i bakgrunden. Telefonen, om någon skulle ifrågasätta logiken, både upprättar och underhåller kontakter och är på det sättet motsatsen till separerandet"

 

Ovanstående tycker jag är en lysande skildring av moderniteten och intressant att se på så här i backspegeln, med tanke på dagens teknikutveckling och de sociala mediernas intåg.

 

Over and out

 

Mr T