Måste dock redan nu säga att den lite mer "skruvade" historien i IQ84 tilltalade mig mera. Murakami skriver dock bra, även detta är en berättelse som man sugs in i och vill veta hur det slutar.
Han verkar ha en fascination för att väva in personporträtt som hamnar i nått som nästan liknar sekteristiska institutioner. Här återfinns en flickvän Naoko som Toru älskar, men som sedan hennes fd pojkvän tog livet av sig inte mår bra och därför söker sig till vad man skulle kunna benämna som ett alternativt behandlingshem.
Toru som är berättarrösten och vars relationer detta handlar om genomlider även han en form av inre lidande. Han saknar sin Naoko, skriver långa brev, besöker henne under några korta dagar. Parallellt med detta lever han sitt studentliv, ibland rätt destruktivt uteliv med en karismatisk studiekamrat. Han träffar även Midori som han utvecklar en kärleksrelation med.
Tänker denna gång inte fördjupa mig mycket mera i att analysera boken. Den var helt klart läsvärd. Fantastiska skildringar av Tokyos studentliv under denna period, verkar som om det under senare delen av 60-talet även här fanns likartade skeenden som i bl.a. i Paris och Stockholm.
Sannolikt har Murakami inspirerats av Goethes "Den unge Werthers lidanden" för är det nått som handlingen kretsar kring så är det just det. En ung mans försök att finna kärlek och mening i tillvaron. Ett klassiskt tema med andra ord som här har fått en lite annan inramning. Personligen är det just beskrivningen av miljöerna och tidsandan som gör boken läsvärd. Kanske för att jag själv varit i Tokyo i mitten på 80-talet och känner igen mig i skildringen av denna lite annorlunda storstad.
Jag kommer sannolikt att läsa ytterligare någon till bok i Murakamis produktion, men kommer nog då välja hans senaste "Den färglöse herr Tazaki". Känns lite spännande att se hur han utvecklats som författare.
Over and out
Mr T
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar